Du har varit med mig sen vi var sjukt små, våra mammor träffades på nån mamma sak och det var så vi lärde känna varann, vi har fortfarande kontakt, våra mammor oxå. Vi har lixom gjort allt tillsammans. Från små till 15 åringar. Vi har haft våra bråk men vi har alltid hittat tillbaka. Men nu vet jag inte hur det blir.. Vi har glidit isär och jag har saknat dig sjukt mke, men när ja försökte säga det blev allt bara ännu mer fel. Nu känns det som att du är längre bort än nånsin. Det har känts så förut oxå, ända skillnaden mellan nu och då är att då har jag alltid vetat att vi ska hitta tillbaka, men nu vet jag att det inte kommer att hända. Du är min syster så är det bara, och så kommer det alltid att vara. Du betyder så sjukt mke för mig och du vet inte hur dåligt jag har mått utan dig här.. Även fast vi inte har träffats och glidit isär så har du alltid haft samma plats, ingen annan har tagit den. Jag tänkte egentligen skriva det här enskillt till dig men vill att folk ska se hur fin bästavän jag har, och hur mke jag älskar henne. För sanningen är att även om vi bråkar, eller som det har blivit nu att vi glidit isär, så står du ändå kvar på samma plats hos mig, jag har dig i tankarna hela tiden.