I mars började jag rida dig. I april var det på riktigt. Då hade jag haft min medryttarponny och hon såldes. Då fanns du där. Då blev du min häst. Min underbara häst. Jag hade vart osäker på dig, skulle det funka? Du var ju så stor. Skulle jag kunna rida dig? Skulle det bli seriös ridning med dig? Jag visste inte. Men jag gav allt en chans och jävlar vad bra allt blev. Du och jag. Vi fick ett band. Jag minns allt, hur det var i början. Jag var rädd för dig. Jag vågade inte rida dig. Jag visste inte hur jag skulle göra. Men med tiden gick allt bra. Jag red dig så gott jag kunde. Det gick bättre och bättre. JAg red dig barbacka (utan sadel) jag övade dig från marken, även fast du inte lyssnade så mke på mig. Du sket i vad jag sa och sånt men kolla nu? Du går efter mig som en hund. Du ska alltid vara där jag är, du följer efter mig, du kollar alltid vart jag går och allt. Du är min. Nu har du snart vart min i 7 månader. Vi har nått som jag aldrig kommer få med nån annan häst. Även fast jag ska sluta på dig nu, inte helt men leta en häst som jag kan tävla med, så kommer jag alltid älska dig och ingen kan ta din plats i mitt hjärta!