Ja så kan man ju tänka men hur lätt är det då? Det går iaf inte för mig. Visst jag är glad att jag fick ha dig vid min sida. Men nu är jag ledsen att du är borta. Och jag är mer ledsen än glad. Så det där går inte, inte för mig iaf. Jag vet.. jag har typ deppbloggat nu på kvällen men jag mår inte bra just nu. Jag bråkar med allt och alla, jag är bara sur hela tiden enligt folk och igår skrev jag en sak i ett "word dokument" om hur jag kände och att jag skulle bli som du vill ha mig osv. Jag hoppas att jag skulle få höra redan idag att du märkt att jag är mycket gladare och sånt men ist får jag höra att jag är sur hela fucking tiden. Du vet inte hur mycket jag kämpar för att bli den du vill att jag ska vara och du märker det aldrig. Jag vet inte. Jag vet ingenting just nu. Jo en sak vet jag... Och det är att jag vill ha dig vid min sida igen, du var min förebild. Jag sa aldrig det till dig tror jag. Jag vågade inte säga det då. Och jag ångrar att jag aldrig sa hur mycket du betydde för mig osv. Du betyder fortfarande nått för mig. Men jag lämnade dig och nu får jag leva såhär. Eller jag vill leva såhär. Jag vill bara ha dig vid min sida. Jag vill kunna ringa till dig. Jag vill kunna komma till dig ibland. Jag vill lixom veta att du finns där. Minns du när du sa "Du och jag, Isabelle" Det skulle vara du och jag. Även fast det här hände och jag ville det här så ville jag fortfarande att det skulle vara du och jag. Du var en jag älskade, du var min förebild, du var min bästavän du var allt. Saknar dig, även fast du kanske inte tror det..