Så många gånger du har hackat på mig, så många gånger du har sagt saker som du inte ens ångrar. Så många gånger du har fått mig att gråta. Så många gånger du har fått mig till botten. Det gick så långt en gång att jag satt på mitt rum hos mamma och skrek, hon kom in till mig, frågade vad det var, jag skrek. Skrek att jag ville ta livet av mig. Hon tog mig i sin famn. Jag kände mig som 3 år. Men det behövde jag då. Nått jag borde ha kunnat hos dig oxå. Jag kunde det. Tills allt förändrades. Tills DU förändrades. Men, nu är jag här. Här där jag vill vara, i mitt riktiga liv, inte i nått konstigt liv som jag var tvungen att va i när jag var i din närhet för att vara perfekt och älskad av dig. Jag är jag. Isabelle. Den jag alltid viljat kunna va med dig oxå. Men det gick inte. Men jag ville inte höra mer från dig. Mer saker som tryckte ner mig. Så jag gick. Nu slipper jag dig, det ville jag inte men du förändrades så mycket så tillslut var det det ända rätta för mig. Så jag gjorde det. Även om jag inte träffar dig mer, så finns allt kvar, allt du sagt, allt du gjort, allt. Precis allt. Det finns i mitt huvud hela tiden. Men jag tänker fan heller ta åt mig mer. Allt du sagt och gjort. Det har tryckt ner mig till botten. Men jag tänker inte stanna där. Jag tänker inte göra så du får som du vill. Jag tänker komma upp. Glömma dig och allt som har med dig att göra. Allt du sagt osv.

Hejdå du finns inte mer, inte ens i mina tankar.