Även fast jag har Iona nu som faktiskt är bättre så ångrar jag att jag lämnade dig, Lillan.

 

Lillan - jag älskade dig, du lärde mig as mke i dressyren, du tog mig långt, jag hade dig i ett halvår, du var bäst. Jag skulle få hoppa med dig senare. Jag red aldrig ut på dig. Du var inte trafiksäker och var rädd för bilar även om dom bara stod still med morotn på, du var rädd för ljudet. Du var verkligen inte min typ av häst. Jag gillade lite sega trygga hästar. Du var as snabb, du var otrygg osv. Min mamma hittade dig. Du skulle blivit hennes medryttarhäst. Du var det i 3 veckor. Sen gav jag dig en chans. Jag kommer ihåg att jag var as rädd för dig i början. Men jag gav dig en chans och sen var du min. Det var jag som red dig. Haha jag tog dig från mamma men mamma tyckte vi kom långt och hon är stolt över mig. Ibörjan vågade jag inte ens trava på dig. I mitten vågade jag tillochmed galoppera i fullgalopp på långa tyglar med dig. Men du kom från ett stall där du fick gå ute i hagen och ha kul med dina kompisar i en jätte stor hage nästan hela dagen. Och flyttade till ett stall där du fick gå i en liten hage, ensam, utan några andra hästar och du fick bara vara ute i 4 timmar på vardagar och 5 timmar på helger. Så du tröttnade, du blev utråkad, du blev farlig, för mig. I slutet anföll du mig och försökte springa på mig, bita mig, sparka mig osv. Så mamma tyckte du blev för farlig för mig. Så vi slutade på dig.

 

Iona - hon är oxå en sån där häst med mycket motor. Alltså inte min typ. Men jag tänker eftersom att jag kunde ge Lillan en chans, varför inte ge Iona en chans. Iona är inte rädd för nått. Hon är dock bara 4 år men har stått på lösdrift vid en bil väg hela sitt liv så hon är inte rädd för något och är helt trafiksäker.

 

Men även fast jag har Iona saknar jag Lillan som fan. Även fast Iona är säkrare och sånt så var det nått speciellt mellan Lillan och mig, nått som Iona aldrig kommer kunna ersätta.

 

Men jag saknade henne så mke att för typ 3 månader sen mejade jag Lillans ägare (Elin) och förklarade lite varför vi slutade och sånt och sa att jag vill ge det en andra chans. Men då sa hon att Lillan var på foder i Dalarna och skulle komma hem den 2 april 2013 och då blev jag sjukt ledsen och så men sen skrev hon att jag skulle få följa med henne när hon ska upp till Dalarna och hälsa på! Jag blev as lycklig och allt så nu har jag bara gått och väntat på att hon ska skriva till mig. Men det gör hon aldrig. Och jag har börjat inse nu, hon har glömt mig.. Det är ingen ide att hoppas. Jag kommer aldrig få se Lillan igen..